Snön faller envist, det är glashalt på vägen och totalt kolsvart när jag kliver ut. När jag halkade hem med bilen idag var jag helt övertygad om att jag inte skulle ta ett steg till utanför dörren och ändå stod jag där, påpälsad, med kängorna knutna och Missy i koppel, ja hon hade naturligtvis också fått en jacka. Vi halkade nerför backen och ut på landsvägen och redan efter ett par minuter insåg jag att det inte var så farligt. Jag var varm, det blåste inte så jättemycket och trots att det när jag klev ut verkade alldeles mörkt visade det sig att så inte alls var fallet. Snön reflekterade det lilla ljus som fanns så det gick faktiskt att släcka pannlampan ända tills jag insåg att jag då inte ser isfläckarna på vägen så jag tände igen. Efter 40 minuters småjoggande blandat med snabb gång som avslutades med att Missy och jag pulsade över storängen kliver jag in i värmen igen. Jag är otroligt nöjd med mig själv, så nöjd att jag av bara farten kör en kvarts styrketräning också. Det är ändå något extra att vara ute och träna när alla andra sitter inne och myser i soffan. Jag känner mig liksom extra duktig då!
Jag är så nyfiken! Hur går det för Missy med valparna?
SvaraRadera